Vad är egentligen skruvlösa tandimplantat? Nya koncept och aktuella utvecklingar i Sverige

Skruvlösa tandimplantat beskriver lösningar där förbandet mellan implantat och distans eller mellan distans och krona inte säkras med en konventionell skruv. I stället används exempelvis friktionspassning via morsekona (locking taper), konometrisk retention eller enstycksimplantat där kronan cementeras direkt. Syftet är ofta att minska risken för skruvlossning, begränsa mikrorörelser och skapa en slätare övergång mot mjukvävnad. I Sverige prövas dessa koncept i takt med digitala arbetsflöden, nya material och mer vävnadssparande kirurgi. Samtidigt kräver de ett tydligt protokoll för retrievabilitet, uppföljning och hygien så att modern teknik omvandlas till hållbar vardagsnytta för patienter och kliniker.

Denna artikel är endast i informationssyfte och ska inte betraktas som medicinsk rådgivning. Rådfråga alltid en kvalificerad vårdgivare för personlig vägledning och behandling.

Vad innebär nya implantatdesigner för tandvården?

Nya designer fokuserar på tre huvudspår: stabilare koppling, förenklad protetik och skonsammare vävnadshantering. Skruvlösa kopplingar med konisk friktion syftar till att reducera mikroglipor vid gränsen mellan implantat och distans, vilket i sin tur kan minska bakteriell infiltration och mekaniska komplikationer. Enstyckskonstruktioner eliminerar skruvar helt men kräver noggrann positionering eftersom vinklingskorrigeringar blir begränsade. I kliniken märks förändringen i form av effektivare digitala flöden med skanning, CAD/CAM-framtagna distanser och mer förutsägbara mjukvävnadsprofiler. För svensk tandvård innebär detta möjligheter till färre besök och stabila estetiska resultat, men också behov av genomtänkta urvals- och underhållsstrategier samt fortbildning för hela teamet.

Vilka tekniska skillnader finns mot traditionella system?

I traditionella system säkras distansen med en skruv och en definierad åtdragningsmoment. Fördelar är god retrievabilitet och välkända protokoll, men skruvlossning och mikroglipa kan uppstå över tid. Skruvlösa anslutningar bygger i stället på en precis morsekona som låser via friktion, alternativt en konometrisk passning där kronan fixeras utan skruv och ofta utan cementöverskott i sulkus. Enstycksimplantat kombinerar implantat och distans i ett stycke, vilket kan minska komponentglipor men gör efterjustering mer komplex. Tekniskt skiljer sig även belastningsvägarna: belastningen fördelas över koniska kontaktytor i stället för över en skruv. Detta kan minska mikrorörelser men ställer högre krav på toleranser, ytråhet och exakta laboratorieprocesser för att behålla passiv passform.

Hur bedöms långsiktiga resultat för innovativa ersättningar?

Långsiktiga utfall mäts typiskt i överlevnad (implantat kvar i funktion), framgång (frånvaro av smärta, infektion och patologisk benförlust) samt frekvens av biologiska och mekaniska komplikationer. För skruvlösa lösningar är särskilt intressant att följa marginalt ben, mjukvävnadsstabilitet och behov av akuta åtgärder vid lossnad protetik. I Sverige följs resultat ofta genom klinikernas egna kvalitetsuppföljningar, journalsystem och strukturerade recallprogram. Evidensen för titanbaserade friktionskopplingar är växande, med rapporter om låg frekvens av lossnader när protokollet efterlevs, medan enstycks- och zirkoniaimplantat har färre långtidsserier och bör utvärderas försiktigt. En robust bedömning inkluderar minst fem års uppföljning, standardiserad röntgen, fickdjupsmätning samt dokumentation av eventuella reinterventioner.

Vad visar aktuell forskning om implantatmaterial?

Titan står fortsatt som referensmaterial tack vare väldokumenterad biokompatibilitet och hög seghet. Legeringar som titan–zirkonium (Ti-Zr) har lanserats för att kombinera styrka i smala dimensioner med bevarad osseointegration. Zirkonia (yttriumstabiliserad, Y-TZP) används främst när hög estetik och låg plackretention efterfrågas, särskilt i fronten eller hos patienter med metallallergier. Forskning pekar på lovande osseointegration för zirkonia, men materialets spricktålighet och begränsade långtidsdata kräver noggrant case-selektion och kontrollerad ocklusion. Ytbehandlingar – exempelvis sandblästring/syrabetsning, anodisering eller lasertexturering – syftar till att optimera benkontakt. För skruvlösa koncept blir även precisionen i koniska ytor central: små avvikelser i ytfinhet kan påverka friktion, mikroglipa och retrievabilitet.

Vilka moderna koncept driver skruvlösa implantat?

Tre trender märks tydligt: konometrisk retention, locking-taper-kopplingar och enstyckslösningar – ofta integrerade med helt digitala arbetsflöden. Konometriska system låser kronan på distansen utan skruv och med minimal cementanvändning, vilket kan förenkla hygien och minska risken för cementrelaterad peri-implantit. Locking-taper-kopplingar utnyttjar en exakt morsekona för stabilitet och tät passning, med potential att reducera mikroglipa vid gränssnittet. Enstycksimplantat i titan eller zirkonia erbjuder förenklad anatomi men kräver mer exakta kirurgiska placeringar. Till detta kommer navigerad eller dynamisk guidning, direktladdning i selekterade fall och CAD/CAM-tillverkade distanser och suprakonstruktioner. I Sverige accelereras utvecklingen av harmoniserade EU-regelverk (MDR), digital kompetens på kliniker och ett starkt fokus på vävnadsvänliga, förutsebara protokoll.

Slutsats

Skruvlösa tandimplantat representerar en teknisk förskjutning från skruvförband till friktions- eller konometrisk retention samt enstyckskonstruktioner. Potentiella fördelar är minskad risk för skruvrelaterade komplikationer och goda mjukvävnadsprofiler, men kräver hög precision, tydliga urvalsprinciper och genomtänkta planer för retrievabilitet. Material som titan och Ti-Zr har starkast dokumentation, medan zirkonia är lovande men bör användas selektivt med noggrann uppföljning. I svensk klinisk vardag kan dessa koncept integreras i digitala flöden och vävnadssparande kirurgi, förutsatt att teamet arbetar protokollstyrt och följer upp långsiktiga resultat med strukturerade kontroller.